Ensamhet

Det är nog min värsta fiende. I alla fall påtvingad ensamhet. Det är som ett krav som hänger över en när Crille måste åka bort en gång på våren och en gång på hösten. Han går ju inte att få tag på heller, vilket gör att det känns ännu mer ensamt. I regel brukar jag känna ångest de 2-3 första dagarna efter att han har åkt. Jag vet att det kan tyckas löjligt, men det är en stark känsla som jag bara måste infinna mig i. Ju fortare jag accepterar det, desto fortare går det över. Men dag 2 av mina "sorgedagar", som är idag, och man behöver stöd från familj och vänner. Då kan ingen. Alla är så upptagna med sitt. Självklart så förstår jag det, för sån är jag kanske själv med.. Men ibland kan man väl anstränga sig lite extra för en nära kär?