Ensamhet

Det är nog min värsta fiende. I alla fall påtvingad ensamhet. Det är som ett krav som hänger över en när Crille måste åka bort en gång på våren och en gång på hösten. Han går ju inte att få tag på heller, vilket gör att det känns ännu mer ensamt. I regel brukar jag känna ångest de 2-3 första dagarna efter att han har åkt. Jag vet att det kan tyckas löjligt, men det är en stark känsla som jag bara måste infinna mig i. Ju fortare jag accepterar det, desto fortare går det över. Men dag 2 av mina "sorgedagar", som är idag, och man behöver stöd från familj och vänner. Då kan ingen. Alla är så upptagna med sitt. Självklart så förstår jag det, för sån är jag kanske själv med.. Men ibland kan man väl anstränga sig lite extra för en nära kär?

Jädra leva i nuet

Ja, jag är rätt trött på kommentarer som "man ska leva i nuet" eller "man måste lära sig att koppla av i att ha tråkigt" och "uppskatta just nu".
Jag tror att du ska skita i allt sånt, för det blir bara ytterligare ett moment i livet att försöka uppnå. Hitta en bra balans..eller NEJ! Gör ingenting. Sluta självhjälpa dig så himla mycket och gör saker som känns skönt att göra för stunden istället.
Jag tror jag ska sluta läsa så mycket på Facebook. Där står ändå bara en massa som får en på negativa tankar. Crille, min sambo med alla goda råd, sa till mig en dag -du ska inte läsa massa skit på aftonbladet och googla saker, du ska surfa runt på mysiga heminredningssidor och göra eller göra annat,  sånt som ger dig positiv energi och gör dig glad! Ta en god kopp kaffe till och bara mys..

Så sant!
Förenkla livet.

Jag vill inte banta

Jag vill inte banta. Jag vill inte göra så stor "grej" av vad jag äter. Jag trivs rätt bra med mitt liv, trots övervikt. För jag har ju 2 fantastiska barn och en underbar sambo. Det är ju svintråkigt att "äta rätt". För jag äter ju redan rätt, och jag tränar regelbundet. MEN jag äter ju också fel..för ofta. Behöva lägga massa energi och begränsa sig, när man istället kan leva på och äta som man är van att göra. Vad vill jag egentligen? Klart att jag vill gå ner i vikt.
Jag och Crille pratade igenom det igår. För i flera månader har jag "bestämt mig" för att börja "banta". Gått några dagar, tappat fokus. Igår tog jag upp en diskussion om detta, för jag kände att jag behövde prata med någon om det, eftersom jag inte reder ut det själv. Om jag går ner i vikt så vill jag göra det för att må bra. Men i huvudsak så vill jag bli smal och lättare. Då blir det lättare att sitta, stå, gå och springa. Och man blir snyggare. Men jag blir ju "bara" snyggare för Crille, och han tycker ju redan att jag är snygg.. så är det då lönt?
Som jag märkte i mitt resonemang så saknades nog motivationen jag behövde.
Crille noterade att det är självklart att jag skulle uppmärksamma din viktminskning! Likaså känner jag att han gärna får träna och hålla sig i god form.
Vi bestämde oss för att göra det tillsammans. Han skulle tona upp sin träning några snäpp, och likaså jag. Jag insåg också att bantning måste innebära ett kost och träningsschema, iaf för mig. Och ja, jag måste kalla det att "jag bantar", annars händer inget och resultaten blir inte av.

Så, nu bantar jag.

Dag 1 av vet ej i min bantningskur har gått bra. Flashig PW har blivit av och gav -240 kalorier.
För matdagbok på Lifesum.

-2 kilo redan.

SKOJAR!

Kopparspiral

Med lågt järnvärde i generna, rikliga menstruationer pga kopparspiral samt yrsel och PMS-besvär vid varje menstruation så krävs att jag håller koll på min kost. 

För 6 månader sedan hade jag ett järnvärde på 5. Idag tack vare dagligt intag av produkterna ovan så har det stigit till 12, vilket är helt normalt. HB:t har ökat från 106 till 128.

Dock så blir jag inte av med yrseln och känsligheten som menstruationen för med sig.